Juni 2015 - Cecilia Special: Biotoper

Min första special. :-)

Om jag ska säga något om mig själv och min världssyn, så är det att jag är holist. Både och istället för antingen eller. Allt är i slutändan ett.

Allt är i slutändan ett men ofta ser man inte skogen för alla träden. Ett är delat i många, som måste samsas med varandra. Därmed uppstår biotoper.

Biotoper intresserar mig, stora som små. Kanske är jag extra svag för delbiotoper, sådant som jag kan uppfatta i sin helhet. Se skogen ett eller två träd i taget, så att säga. Första bilden som jag valt ut för mitt tema följer den tanken, det är nämligen ett träd...i ett träd.

Träd ger livsrum åt många andra arter. Här har en rönn slagit rot i askens armveck, eller i dess upp och nervända armhåla (det får plats mer jord då). Hade jag tagit en närbild på askens bark så skulle en se lavar, mossor och insekter leva där, och även om det inte syns så växer svampmycel runt trädets rötter. Askens stam och krona besöks och brukas av fåglar och kanske ekorrar - på något sätt hamnade ju rönnbäret där i en barkspricka en bit upp.

En gammal banvall liknar karga, solbelysta naturtyper som är gynnsamma för vissa växter, men banvallen är till skillnad från (de flesta av) de andra giftig. Fläckvis växer knappt något alls och på andra ställen är växterna förkrympta. Där det finns möjlighet växer det dock stort och vilt som vanligt. Giftiga ämnen är inget nytt för livet på jorden (tänk vulkanutbrott).

Biotoper är dynamiska system, de är alltid stadda i förändring på ett eller annat sätt. Här har en ticka ändrat sin växtriktning efter att värdträdet fallit omkull. Jag älskar skogen, det är något med träden... Och med svamparna. Svampar utgör en viktig länk i naturens kretslopp över hela Jorden.

Utan vatten inget liv. Gränsen mellan fast mark och vattendrag kan ofta vara artrik - det är tacksamt att leta kryp i en grund bäck som den här!

Och slutligen Brännan. Branden tog liv och ger nytt liv - svedjenävan gror först efter att elden gått över marken där fröet ligger. Jag tänker på det i mitt utbrända tillstånd, att sidor av mig som aldrig annars skulle ha kommit till uttryck nu kan få blomma. Jag utgör en annan sorts biotop idag än jag gjorde för fem-tio år sedan, och det är inte en dålig sak.