Juli 2015 - Angelique Special: Palmhuset

När vi var nyinflyttade i Göteborg hängde jag och maken mycket i Trädgårdsföreningen. Den blev som en grön oas för oss då området vi bodde i inte bjöd på många grönområden. På några minuter med spårvagnen tog vi oss till lugnet, och skuggan av träd och rosenbuskar, fast man var mitt i stan. Slottsskogen är kanske annars den park som många förknippar med Göteborg, och den är fantastisk, men Trädgårdsföreningen har en annan plats i mitt hjärta. Här firade vi vår äldste sons första midsommar, och flera sedan dess, både med och utan paraplyer. Här har vi suttit i skuggan under träden när det varit för varmt för att göra något annat. Om höstarna har vi sneddat genom parken på väg hem, frusna i blåsten.

Oavsett om man är frusen eller inte bör man gå in en stund i Palmhuset, som med sina fem åretruntvarma rum tornar upp sig mitt i parken. Jag tänkte göra min specialare om just Palmhuset, dels för att det är fotovänligt, men mest för att jag tycker väldigt mycket om att gå hit.

Byggt i Skottland och invigt 1878 ståtar det med ordentliga 15 meter i takhöjd i sin högsta del, fyllt med ett flertal olika palmarter. Uppifrån de båda sidobalkongerna i det största rummet Mittskeppet, får man en fin utsikt och ett bra fotoläge.

I den västra flygeln finns Medelhavshuset med ett torrt och milt klimat. Innanför den hittar man Kameliahuset som är svalt och fuktigt. I slutet av 1800-talet var kamelior en mycket populär blomma och den fick därför ett helt eget hus när Palmhuset byggdes. Efter att ha läst på om kamelior så verkar det vara en svårodlad blomma. Den ska stå fuktigt och svalt, ha mycket ljus men ingen sol. Den ska ha sur jord som inte får torka ut men ej heller bli för blöt, då trillar knopparna av, vilket också kan hända om man skulle råka vrida eller flytta krukan. På det hela taget verkar kamelian vara en ganska kräsen växt som kräver en hel del av sin ägare. Å andra sidan kan hon kanske kosta på sig det med så vackra blommor.

Kameliorna hade blommat ut sedan länge vid mitt besök, i Palmhuset blommar de från december till mars, men jag hittade en bild från förra året på några knoppar. Jag får helt enkelt gå tillbaka i vinter när de blommar nästa gång. Däremot blommade hibiskusen röd för dagen. Bougainvillean i all sin prakt tog andan ur mig där hon stod mitt i Medelhavshuset. Fantastisk. 

Går man österut från Mittskeppet kommer man in i Tropikhuset där man hittar kakaoplanta och kryddor. Tydligen växer här också den ovanliga kottepalmen, som jag, om jag hade läst på ordentligt innan besöket givetvis (kanske) hade fotat. Nu får ni nöja er med en rumsbild och en bänk, om än fin så inte lika ovanlig. Förlåt. 

Vattenhuset är det sista av de fem husen och en favorit med sitt varma, fuktiga klimat och vackra stenbassäng med jättenäckrosor. Bladen är som tallrikar och kan bli upp emot två meter i diameter. En får lust att, likt Tummelisa, flyta runt på ett blad och filosofera över livet... 

Det är lustigt att båda våra första specialare handlar om växtlighet, inget vi hade planerat, och ändå skiljer de sig åt. Cecilias handlar om den vilda naturen, det oväntade, medan mitt inlägg handlar om det planerade odlandet, det förutsägbara. Vad berättar det om oss? Jag tänker att Cecilia bor på landet och jag bor i stan. Cecilia går i skogen och vet utantill namnet på blommor och svampar som hon stöter på. Jag går i parker och läser på skyltar. Två sväggor, lika men olika. Det är mötet mellan oss som jag tycker gör vår vänskap, och som en följd även den här bloggen, rolig och intressant. 

Faktakälla: www.tradgardsforeningen.se