Det var en tidig och regnig morgon för ett par veckor sen. Det var som om varje snigel hade krupit ut från sina gömställen och i tacksamhet över regnet försökte hitta nya ställen, nya vägar att upptäcka. Jag klev försiktigt för att inte krossa någons drömmar. Eller hus.
Jag står och väntar på spårvagnen som inte vill komma. Jag ska till Bokmässan. Tema för i år är Ungern. Dagen innan hade människor bildat en kedja och vandrat runt på mässan i protest mot Ungerns bemötande av flyktingar. Jag tänker att jag har allt. Jag är trött och snuvig men idag ska jag informera om IM, dricka kaffe och sälja örhängen till bibliotekarier. Jag ska inte stå i en kö bakom ett stängsel för att försöka komma in i ett land som inte välkomnar mig och mina frusna barn.
Marken rivs upp runtom våra hus hemmavid. Det ska förtätas, förnyas och förbättras. Jag går förbi och känner olust inför flera års byggarbetsplats strax utanför hemmet. Men Göteborg behöver bostäder. Människor behöver ett hem. Det är bekvämt att tänka att ens egen bakgård aldrig får förändras.
Jag låter bilen stå en morgon. Jag kliver av bussen i industriområdet där jag jobbar. En estetiskt tråkig plats, om än levande. Den här morgonen ekar parkeringen tom, till skillnad från senare på dagen då man aldrig kan få en parkeringsplats här. Ljuset lyser så varmt att även den mest ledsna asfalten skimrar. Jag promenerar mot kontoret med solen i ögonen och Mimi Terris klara stämma i öronen.
Varde ljus, var det någon som sa. Någon Buddha eller Allah.
Varde ljus, varde sång, varde skratt, i mitt eget medvetandes djupaste skatt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar