Bråttom - Cecilia

Jaha, och det här temat valde jag, som varken behöver eller klarar av att ha bråttom längre.

Soffselfie

Efter drygt tre års sjukskrivning går jag fortfarande omkring med en överhängande känsla av att jag borde göra något, utan att veta vad som ska göras. Jag borde uträtta saker, vara aktiv... Eller hur? Eller nej? Vem ska vilja att jag uträttar ett arbete åt dem idag och få mig att känna mig oduglig om jag misslyckas?

Jag hukar och håller emot ett yttre okänt som ställer krav på mig att GÖRA. Det går åt kraft till det, jag har alltid spänningar i kroppen. Huvudet dras ned mellan axlarna och jag måste "knäcka" med nacken för att frigöra mig. Jag underkastar mig något, känner mig hotad... Av vad då?

Av inget alls. Det är bara ett gammalt stresspöke som glor på mitt bakhuvud. 

Nu när jag har insett det skulle en kunna tro att stressen släpper, men den återuppstår i en ny form. Stresskällan flyttar från det yttre okända till det inre kända: jag har bråttom att bli frisk. Men det har jag inget för, för läkeprocessen kan inte forceras. Det är svårt för mig att acceptera.

Jag behöver lära mig att slappna av. Det är kanske det som hela den här utmattningsupplevelsen handlar om. Att inte ha så jävla bråttom.